Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han sakta:
»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår indignationskvafva atmosfer.»
En stund efter utbrast han plötsligt:
»Hör—det är sant—dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»
»De ligga i bokskåpet, ja.»
»Du lofvade en gång att jag skulle få läsa dem?»
»Det får du gerna. Vi kunna taga dem fram efter teet…»
»Ja tack! Är der mycket?»
»Hela luntor—Jag kunde vara ensam i långa tider. Ett tu tre kom reslusten på. Då for han upp—din far—och sade: 'Jag hatar muséet! Det är som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir vansinnig!'—Hvad hade jag väl annat att göra än att säga: res. Gamle Ruben och jag kunna nog sköta muséet—Ruben var vårt factotum, ett gammalt original som var lika oskiljaktig från muséet som en skeppare från sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af hans egen varelse.—När så din far rest och jag var ensam med Ruben och Molly och—allt det andra; då kunde der komma öfver mig en ångest som om jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle få se honom mer. Åh, du kan inte veta hur det kändes! Jag var fritänkare, liksom han, men i sådana ögonblick kunde jag kasta mig på knä och vrida mina händer och bedja till Gud att han måtte ge mig honom igen—bara låta mig se honom, bara låta mig träffa honom en enda gång så visste jag att jag skulle vinna honom tillbaka—ty så tillgifven, så glad, så oförskräckt, så smidig och stark som jag kunde ingen annan vara. Det enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.»
Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts till ironi.