LOUISE.
Nej — — ja — skrattar — jo.
ALLAND.
Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.
LOUISE
slår ned ögonen vid hans mönstrande blick.
ALLAND.
Svart ännu — ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel. Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.
LOUISE.
Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.