LOUISE
lägger sin hand i hans.
Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.
ALLAND.
En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?
LOUISE.
Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.
ALLAND.
Ser ni det! — — Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp — — och så här — — och så här! Nå? Klär det?
LOUISE