Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.
LOUISE.
Men du är ju alltid så glad och belåten.
ERNA.
Nåja — hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.
LOUISE
deltagande, skyggt.
Men — — — du har det ju bra? Är du inte lycklig?
ERNA.
Du talar som ett barn, min vän, och det är du också — ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och — — ser hän till Henrik. Nej — afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet — men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.