Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig — — och förlåta.
ALLAND.
Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er — det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad; han går omkring i rummet.
Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta — och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.
LOUISE.
Ja, ja. Jag tror det — Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.
ALLAND
böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen.
Och nu tror ni det icke längre?
LOUISE