Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist — trots allt — går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA
fattar hennes hand.
Res hem, Louise!
LOUISE.
Jag kan inte.
ERNA
ser på henne, frågande.