LOUISE.
Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?
ERNA.
Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.
LOUISE.
Ja — jag — — jag har kanske — låtit vårt umgänge på tu man hand — fortgå — alltför länge — alltför fritt — Jag har varit svag — jag hade bordt tillbakavisa — — — slår öfver i en annan tankegång — Han har nog rätt — — välja — Detta är inte hållbart längre.
ERNA.
Så reser du väl?
LOUISE.
Ja, ja, ja — Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är — — — Om han nu kommer — —? Jag bad honom komma hit igen i kväll — —