ALLAND.
Tiden lär en alltid att glömma.
LOUISE.
Inte mig. Det sitter för djupt.
ALLAND
vänligt, i det han böjer sig ned emot henne.
Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det — din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. — — Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.
LOUISE.
Jag kan inte.
ALLAND.