ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och betänksamt.
Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.
LOUISE.
Alltid, alltid!
ALLAND
ser henne tankfullt in i ögonen.
Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det — — jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med — alltid — måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös — — Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.
LOUISE.
Hur många?
ALLAND.