kommer från köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka.
VIGGO.
Se god dag, Botilda.
BOTILDA
niger.
Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande. Välkommen får en väl säga! Och var så go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.
VIGGO.
Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall minsann bli riktigt skönt …… Nå — — hur står det till annars?
BOTILDA.
Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken — hon är visst inte riktigt som hon skulle vara — till Louise — Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va’tt en enda jämmerlighet — — — och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte det muntra upp henne, så vet jag ingenting — — —