LOUISE.
Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf. Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp här? — — Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser? — — Nu ha de alla störtat i grus under mina fötter.
VIGGO.
Tag vara på dig sjelf — — och tag vara på framtiden!
LOUISE.
Det fins ingen framtid. — — När jag tänkte på att stanna här i kylan alltid — — tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se honom — höra hans kära stämma — — att dag skulle glida bort efter dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig — — då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet — — ingenting annat än en oändlig tomhet — —
Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min fruktan att bli glömd.
VIGGO.
Huru länge är det sedan du skref?
LOUISE