ERNA.
Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på — — Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif — — Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö — för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig — — —
Der har du min »kärleks» historia! Den är poetisk — inte sant!
LOUISE
stryker öfver hennes hår.
Stackars, stackars Erna!
ERNA
drar sig undan.
Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra — — då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud — — och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går mot dörren. Adjö!
LOUISE