ALLAND.
Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå med de andre!
LOUISE.
Hvarför måste du gå?
ALLAND.
Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på ert rykte, min fröken!
LOUISE.
Det bryr jag mig inte om. Nedslagen. Skall du verkligen gå?
ALLAND.
Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste jag taga vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. Betraktar henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram emot henne och hviskar. Jag går således med de andre. Men jag kommer igen — —