Ja, men nu är det allvar … nu blir det aldrig godt igen.
VIGGO.
Så mycket bättre. Hon har visst aldrig brytt sig stort om honom.
LOUISE.
Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.
VIGGO.
Hur menar du?
LOUISE.
Det ringer i mina öron en underskön replik … jag vet inte hvar jag läst den … det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar — — och derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete … Han ser, att hon lider — — han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf — — och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig … Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor — — men olycklig är han inte längre.»
VIGGO.