LOUISE
ser efter honom tills han försvunnit och sista ljudet af hans steg dött bort; då vänder hon sig om och går långsamt fram på golfvet.
Så. Nu är redovisningens dag. Nu är min skuld förfallen. Nu skall jag betala — — och priset visste jag. Ser sig omkring. Det var härligt att lefva — och det käns tungt att dö.
Samlar ihop papper på skrifbordet, flyttar lampan dit och sätter sig att skrifva. Hennes händer darra och hennes kinder äro blodröda af feber. —
— Viggo kommer sakta in från entréen. Hon lägger ett läskpappersark öfver det påbörjade brefvet och nickar vänligt emot honom.
VIGGO.
Stör jag dig?
LOUISE.
Åh-nej. Det kan vara detsamma — — Jag är glad att du kom. Det är så hemskt att vara ensam.
VIGGO.