- En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en sådan.
- Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.
- Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll släggan horisontalt med rak arm.
- Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är en svensk gosse, det märker jag.
- Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar icke gå av för hackor, gott folk.
- Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig Herkules-klubba. Lyft den också, om herrn orkar.
Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke desto mindre misslyckades.
Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort i en vrå och sade torrt:
- Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan.
Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.