Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring, inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn.
_________________________________________________________________
Korporal Brant.
- Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.
De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
- Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.
Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och upplivande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna, som växte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt över bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande färger saftigare, huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla, av synkretsen begränsade värld framför dem!
Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av naturens skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom. Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och vandringen lätt under muntert samspråk.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen, där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar.