- Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Give Gud, att mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner mig under fötterna där borta på herregården. Jag blygs för patronen och tjänstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag möter patronen, är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjänstefolket hanterar han fasligt illa… och för den skull får jag lida utav dem. Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga.

- Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres hand! Och vad dig själv beträffar, så sköt du dina göromål som vanligt och visa dig vänlig och god mot alla människor utan att fråga efter obetänksamma ord och ovänliga ansikten. På det sättet skall stormen snart gå över. Och till mickelsmässan, min flicka, är du, såväl som Sven, fri från din tjänst. Tänk på det, så muntrar det ditt sinne… Men berätta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty jag kan väl tänka, att något samtal varit er emellan, innan han begav sig hit.

- Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag tänkte, att han ville tala med mig om ladugården. Far kan icke tro, huru förvånad jag därför blev, när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade, om jag ville bliva en rik och förnäm fru. Jag svarade, att det vore för stor ära, och att därpå har jag aldrig tänkt. Då sade han, att sådan lycka har hänt fattiga bondflickor förr, och att han ville gifta sig med mig. Jag trodde i början, att patronen bara gycklade, men då förklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle åka hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut. Far kan aldrig tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lång stund, men då frågade patronen mig: Nå, vad säger du om din lycka, Johanna? Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål.

- Bra… Nå, vad genmälte patronen på det?

- Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där är barnsligheter, Johanna. Du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar; annars kunde du väl icke tänka på den långe masugnsdrängen Sven, när du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu hälsar jag på din far, och när jag kommer tillbaka, är du min fästmö. Adjö med dig till dess! Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord… Har ni träffat Sven i dag, far?

- Nej, min flicka.

- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala med honom, men jag vågar icke, ty jag har olovandes givit mig av från herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig där. Jag kunde icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er. Men då jag nu icke själv kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå till masugnen och hälsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte, Gud vet på vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne, om det var sant, vad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet.

- Gott, Johanna, var icke rädd för det. - Ro du tillbaka till herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till masugnen och tala med Sven.

- Tack, far!

- Gud välsigne dig, Johanna!