Drångarne puffade varandra i sidan och gömde sig den ene bakom den andre, kanske för att dölja det intryck, Spöqvists predikan gjort på dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sådana, som kände medlidande med Sven.
- Räck fram dina händer! sade Spöqvist till denne.
Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm.
- Jag märker, sade han dystert, varom fråga är, men tro icke, att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen. Försök ej att komma fram med handklovarne; det tjänar till ingenting. Jag vill hellre dö än vanhedras.
- Se så, gosse, friskt mod nu! Hit med händerna! sade länsmannen och fattade i Sven.
Sven stötte kronobetjänten tillbaka, satte mössan på huvudet och sade:
- Adjö, patron! Tack för denna gången! Mig återser ni aldrig mer… Ur vägen, gott folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig själv.
Och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen.
När Brackander och Spöqvist hunnit sansa sig, ropade båda med en mun:
- Grip, grip, tag fast honom! Låt honom icke komma undan! Efter honom, era kanaljer!