- Hör på, korporal, avbröt honom Sven, jag vill blott, att ni samvetsgrant skall svara på en enda fråga: har man såsom gardeskarl även tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extra förtjänster?

- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men sådana äro ej många; de flesta äro lättingar, eller supa de upp sina förtjänster. Du sade mig, att du förstår dig på smedsyrket; om så är, skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra, att du i Stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet och bälgen än någonsin här nere.

Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde under dagens lopp Montan till närmaste gästgivaregård, där denne granskade hans papper, lämnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknat. Trygg, åtminstone i sin egen tanke, under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från patron Brackanders sida, fortsatte Sven jämte hans nya bekantskap följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet. Montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten böjelse för melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat, likasom de sju grekiske vises, i form av tänkespråk, sådana som: "tag dagen, som han kommer" eller "man bör aldrig sörja värre, än att man med hjärtans lust kan dansa en slängpolska" o. s. v. Med dylika tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även, fastän förgäves, att muntra Sven.

- Kära du, sade han vid ett tillfälle, du ser precis ut som en, vilken sålt smöret och tappat penningarne. Jag hörde dig i natt prata något i sömnen om Johanna. Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne ur tankarne. Du må tro, att jag också…

- Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken… den är icke rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.

- Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han väldeliga svängde med den andra, jag skall aldrig mer tala därom, min gosse; men jag tillägger blott att,

Svante, din dårskap jag aldrig förlåter, klagan och suck för en kvinnas skull! Världen, tyvärr, är av kvinnor full: mister du en, stå dig tusende åter.

_________________________________________________________________

Djäknarne.

En månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser. Under denna tid hava Göran och Adolf, de båda Växjödjäknarne, strövat kors och tvärs i de småländska bygderna, besökt en mängd genom natur, minnesmärken, historiska tilldragelser eller industriella anläggningar märkvärdiga ställen, ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina mineralogiska samlingar med stuffer från olika gruvor o. s. v. De hava vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar, upplevat små äventyr, som ge dem ämne till lustiga historier för hela nästkommande termin, bevistat bondbröllop, upptecknat folksagor, med ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt. Adolf Sparrfält, som är en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål, som anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till landskapsstycken, allmoge i nationaldräkter, vackra flickansikten, löjliga bondgubbfysionomier, runstenar, ättehögar, kyrkor och komiska scener ur deras eget vandringsliv — scener, i vilka Göran oftast är hjälten; så till exempel finner man på ett dylikt utkast, huruledes Göran under jakt efter en sällsynt kärrblomma nedsjunkit till bröstet i dyn, och huruledes Adolf, med bägge händerna fattande i Görans hår, stretar för att befria sin vän ur hans obehagliga ställning.