Och Montan omtalade nu Sven Ståls historia. Göran och Adolf åhörde den med spänt intresse. De funno alltför sannolikt, att hjälten i Montans berättelse var deras gamle vän och bekantskap masmästaren, och vi överdriva icke, då vi säga, att de båda djäknarne kände sig djupt bedrövade över den olycka, som drabbat honom. Adolf frågade livligt, var Sven nu befann sig.
- Ack, go herrar, sade Montan med bedrövlig uppsyn, den stackars gossen har påträffat en annan värvare, som nu med all makt slites med mig om honom. Jag har visserligen laglig rättighet till rekryten, men min medtävlare är en farlig karl, som icke frågar efter lagstadganden och kungliga förordningar; det är med ett ord Döden.
- Vad! utbrast Adolf, är Sven död?
- Nej, jag sade ju, att jag och döden ännu slitas om honom. Gossen fick för vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern, som går här i trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma, som bor en fjärdedels mil härifrån. Sedan har jag under mina strövtåg ej haft tid att se till honom förrän i dag. Får jag behålla honom, kan jag för en så vacker rekryt påräkna en extra gratifikation. Jag önskar bara, att han snart måtte få sina krafter igen, så att han på utsatt tid infinner sig på mötesplatsen.
Adolf och Göran ville göra sig underrättade, var den nämnda backstugukvinnan bodde, men Montan, på vilken ruset och sommarvärmen gjort allt större verkan, gav endast orediga svar och tillkännagav snart genom högljudda snarkningar, att han fallit i sömn.
Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget, lämnande krigsmannen kvar att i frid och ro sova bort ruset. Oaktat enträgna bjudningar att stanna kvar över natten, framställda av inspektorn, hans fru samt framförallt av barnen i huset, vilka djäknarne haft lyckan att synnerligt behaga, togo de samma afton farväl av de gästfria människorna och ställde kosan söderut.
Ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut. De hade beslutat att, efter sitt besök på Taberg, utan krokvägar begiva sig till Växjötrakten, göra ett par dagars påhälsning var och en i sitt hem, och därefter, på höstterminens första dag, åter mötas i deras gemensamma djäknekammare i Växjö. Nu ändrade de såtillvida sin plan, att de överenskommo om ett kort besök hos korporal Brant för att höra efter, huru det egentligen stod till därstädes, ty den gamle krigarens bild stod livligt för deras sinne, och de hade under sitt korta besök i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej så snart skulle utplånas.
- Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, är i mitt tycke en typ av den äkte svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha honom — tapper, avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära, gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig. Vad som särskilt fäste min uppmärksamhet, var det fina och sant aristokratiska, som just i det okonstlade, hjärtliga och naturliga röjde sig både hos honom, hans döttrar och hos själve Sven masmästare. Det aristokratiska skicket består ej i lyckad salongdressyr, utan däruti, att karaktärens inre ädelhet och det fulla uppskattandet av eget och andras människovärde okonstlat och av sig själv framlyser i den yttre människan, hennes ord, åthävor och hållning. Sådant fann jag förhållandet vara hos denna familj, och sådant har jag även funnit det i andra hyddor, där icke brännvinssuperi, nöd eller en rå och fördärvad herreklass olater smittat folket. Det är blott hos den oförfalskade svenske bonden och den gamla adeln av äkta svenskt blod man finner naturlig ädelhet. Skandinaverna äro av naturen bestämda till nationernas adel, fast de vansläktats och förlorat sin ursprungliga prägel… det är min fars åsikt, och det är min egen, tillade Adolf Sparrfält med mycken bestämdhet.
Göran förde samtalet på ett annat ämne; han skildrade med en ynglings entusiasm lyckan av att äga — "en koja och ett hjärta". Denna åsikt delades alldeles icke av Adolf; den tvärtom retade honom på det högsta. - Skulle du, utbrast han, vilja avbryta dina studier och självmant kullkasta dina planer att såsom präst eller läkare gagna dina medmänniskor och samhället blott för att i spiselvrån få kuttra med en öm hustru och endast leva och verka för din egen värda persons lycka? Nej, Göran, så eländigt kan du aldrig tänka! Huru ofta hava icke du och jag drömt oss en framtid, i vilken vi såsom tvenne trofasta kämpar vid varandras sida bryta oss genom världen, kämpande som Karl den tolvte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, varhelst det anträffas? Se, det är ett liv, värdigt att eftersträva, det är ett mål, värdigt att dö för!
Minnes du icke, huru det heter i "den nordiske ynglingens sång", som vi sjunga på gymnasium: