Djäknarne erforo snart, vad som var på färde. De hade kommit just i lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel, som visserligen ännu, ej med vederbörligt konstnamn blivit inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet äro kända under namn av utmätningsauktioner.
Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män, som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.
Den ene av dessa män erinrade sig djäknarne hava sett en afton, då de vilade på en kulle ett stycke från Trevnadslösas herregård — just samma afton, på vilken våra läsare först gjorde bekantskap med Göran och Adolf. Det var en liten undersätsig, bredaxlad karl, med ett ansikte, som i högsta fullkomlighet uttryckte trenne besläktade egenskaper: dumhet, inbilskhet och råhet. Mannen var med ett ord den store järnpatronen Nikolaus Brackander.
Men den egentlige huvudaktören var en man med äkta kontrabandsfysionomi. Han stod där, omgiven av möbler, köks-, fiske- och åkerbruksredskap, klädespersedlar o. s. v., höll i ena handen en Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han livligt svängde i luften, under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med kvickheter, som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet tycktes anslå patron Brackander. Denne herre utbrast nämligen gång efter annan i så hjärtligt gapskratt, att hela hans lilla lekamen skakade och tårar framsipprade i hans små glåmiga ögon.
Den tredje var en långbent, mager och mörklagd herre, som satt vid ett bord och skrev. Det var Spöqvists biträde, länsmansskrivaren Risqvist. Han förde auktionsprotokollet och det med så djupsinnigt utseende, som om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till Newtons Principia. Risqvist var en bland de få, som ej tycktes vara road av Spöqvists kvickheter. Saken var också den, att han ordagrant hört dem minst hundra gånger förut; han kunde nu ej ens förmå sig att ex officio skratta åt dem.
Djäknarne igenkände de torftiga möblerna, den rödmålade pinnsoffan, det med blommor utsirade skåpet; de sågo "Karl XI:s syn på rikssalen" i händerna på en bondpojke, vars far inköpt denna mystiska och märkvärdiga tavla för att tillfredsställa sonens smak för granna och bjärta färger.
De sågo vidare en gammal käring draga bort med en stor bibel under armen. Det var korporalens familjebibel, den han ärvt av sin far, och på vars pärm hela familjens släkttavla, dess födelse- och dödsdagar, var antecknad… det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets slag. — En torpare bortledde såsom lättfånget byte korporalens enda ko, Ingrids älskling, den hon så omsorgsfullt skött och fodrat. En gammal bonde och hans hustru stodo i djäknarnes grannskap, inbegripna i ett livligt samtal rörande korporal Brants helgdagsrock, den bonden inropat, och den gumman menade skulle passa bra, sedan den röda kragen och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna. Nu slog auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som så länge mätt den stilla förflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu även av rovgiriga händer och bortfördes i triumf.
Vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det bedrövliga uppträde, till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan här blevo vittnen. Det är klart, att patron Brackander har ett finger eller rättare hela handen med i spelet. Icke heller vilja vi uppehålla oss vid de medel, genom vilka patronen lyckades att på detta sätt få sin hämnd utkrävd.
Inspirerad av sin vän Spöqvist, som hade ett horn i sidan till korporal Brant, alltsedan denne en gång vågade kasta honom på dörren, hade patron en lätt nog fått saken i gång efter sin önskan. Vi nämne blott, att auktionen blivit beramad, sedan korporalen ej "med svart på vitt" kunde bevisa sig hava betalt det förflutna årets arrendesumma. Så fick han sota för sin enfaldiga och barnsliga tro på människors heder; varje praktisk man måste ju finna, att den gamle knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde.
Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen, och de andades friare, då de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de närvarande. En känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan. Huru förändrat var icke allt, sedan de båda djäknarne förra gången voro här! Vilken kort tid låg dock icke mellan då och nu! En aning om all mänsklig lyckas ovaraktighet, om det falska i livets lugn och hoppet på framtiden, om det ondas makt bland människorna och de hårda prövningar, som vänta envar, framförallt den redlige, under vandringen genom livets dal, hade fattat dessa ynglingar, för vilka hitintills världen legat som en blomsterprydd, solbeglänst tävlingsbana, där endast lagrar och fröjder skulle vänta var och en, som med glatt mod och kraftig hand ville erövra dem.