Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte, huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka gubben i sina armar.
- Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran? Bör ni upphöra med edra studier, ni, som redan hunnit så långt i dem och har så goda anlag att bli präst?
- Mitt beslut är icke överilat, korporal Brant, svarade Göran. Jag har länge överlagt med mig själv om saken och är övertygad, att jag handlar ganska klokt. Ni skall en annan gång höra mina skäl och gilla dem. Nu vill jag följa er till mor Kerstin och Ingrid för att tala med dem… Du, Adolf, gör mig ju sällskap?
Så slutade utmätningsauktionen. Patron Brackander hade lidit ett fullständigt nederlag. Han förbannade i tysthet hela världen, sig själv inbegripen, vräkte sig upp i giggen och återvände hem vid det uslaste humör.
*
Följande morgon finna vi de båda djäknarne sittande vid varandras sida på klippan invid båtviken. De hava länge samtalat; Adolf synes ovanligt dyster och nedslagen. Göran håller hans hand och säger:
- Det var icke en uppsvallande känsla, ett hastigt väckt medlidande, som föranledde mitt beslut. Nej, Adolf, jag har längesedan fattat detsamma; det sorgliga uppträde, vi i går bevittnade, förmådde mig blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande. Min åsikt är, att människan för sin egen del och i materiellt hänseende ej kan eftersträva större lycka än en självständig och oberoende ställning. Genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blivit arvinge till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot ett framtidsmål, som måhända blott är en tom hägring. Hellre än att förslösa mina ringa ägodelar på långa studier för att slutligen inträda på en brödlös, bekymmerfull och beroende tjänstemannabana, hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torva och lever såsom en man för mig under samma låga tak som de.
- Men din håg för vetande, Göran, ditt begär efter kunskaper…
- De bästa kunskaper, de oundgängligaste för vår odödliga andes rening och förädling inhämtas i livets skola, min vän. Och för övrigt äro kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor; envar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand, och jag känner ingenting, som hindrar en kunskapstörstande bonde att bliva god teolog, filosof eller naturforskare.
- Ack, sade Adolf vemodigt, det är således förbi, förbi allt, vad vi fordom drömde om vår framtid, om ett fostbrödralag, troget knutet för hela vårt liv! Du går ifrån mig, Göran, du, som jag innerligare älskat, än om du varit min bror…