- Åtminstone då det var vackert väder… Se, nu försvinner hennes strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:
"O, vor jag som du, så nära den önskade strand, det nya lycksaliga land!"
Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!
"Med skämt och sång, med munter gång vi vandra dit ödet befallt. Ej frågan är, vart kosan bär, ty hembygden är överallt."
De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster genljudade i skogen.
_________________________________________________________________
Masugnen.
Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna nattkvarter, ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit herregårdsbyggning av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i präst- och bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och hörde gnisslet av dess väldiga bälgar, beslöto de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen.
De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor.
Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande människorna förorsakade.