- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.
- Nej, ropade en kvinna, det var icke han … han bara tillredde den … men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag såg det själv.
- Hören I? Anastasia har själv sett det!
- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst.
- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!
- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak! Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är just en lämplig motståndare för dem, den här.
- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel.
- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med tummarne, när han fått nog! Hör ni det!
- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig själv! Gapa icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.
[1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i motsatt fall uppräckte de den.