- Ja, ja! skreks i korus.
- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.
- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du hindrar oss, så svara för dig själv!
- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?
- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.
- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande och vittnena?
- Här!
- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.
- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke dömer ohördan.
- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre icke döma ohördan, det var så du sade?