- När såg du det sist?
- I solnedgången dagen före Simons död.
- Och du såg även, att maten var förgiftad?
- Det kunde jag ju icke se.
- Är detta allt vad du har att vittna?
Anastasia teg.
- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen, som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på min fråga!
Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv. Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita offret … när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.
- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att han är oskyldig … jag kan ingenting vittna … Han är oskyldig … Jag tror det … hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig … och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.
Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra, klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade hans hand.