Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.
De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de nu annalkande mörka, oroliga vågorna.
Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja, på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av egna och andras rysliga lidelser—mitt under detta såg man kring en gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn och harmoni.
Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom, samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.
Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av mångfaldiga rop, och bland dem:—Död åt avgudadyrkarne, hedningarne, kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.
Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.
En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion, avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.
Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till
Lysis' villa.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg, på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom dubbelporten.