- Slavar, spelen upp Kalabis!
- Ut med lamporna!
- Kalabis, Kalabis!
Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.
- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp sköljer gatorna med blod …
- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av gästerna.
- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt avgudadyrkarne!
- Bah, låt dem ropa!
- Låt Aten brinna!
- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig?