- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten, tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus Augustus!
En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och viskade:
- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?
- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse!
Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade.
Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade varandra med förskräckta blickar.
- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas, dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ, restitutor orbis!
Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma ögonblick öppnades dörren, en röst sade:
- Din häst är framme.
- Här ditt svärd och din regnkappa.
Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans skuldror.