- Stackars Annæus! … Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret vandrande ynglingen.
Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.
- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus, den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.
- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker oss emellan! Du minnes det?
- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan like?
- Ah, en obegriplig blindhet … och ett lättsinne sedan! instämde prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!
Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.
- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?
- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom? O, dessa statssaker, de utmärgla mig … småningom.
- Arme, arme Annæus! … Men säg dock, viskade Eusebia och lutade sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från Konstantinopel?