- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder. Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten, folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus Augustus! Dominus Julianus Augustus!
Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!
De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort—för att, även de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves.
Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel, funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra—och de voro vida flera—förundrade sig över sig själva och förmådde icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga—att klyftan mellan bägge ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator, funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa.
Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till storkyrkan.
FEMTONDE KAPITLET.
En uppståndelse från de döda.
De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden. Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde, hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd.
Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen, där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade.
Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol.