Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter, hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter det homoiusianska ritualet.
I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina gäster.
Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:—O Guds lamm, som borttager världens synder!
Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld och trycka dem ned mot altarringen.
När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar, hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra sitt heliga område mot yttre våld.
Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.
Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och hostian nedsköts deras svalg.
Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet och utbrast i jämmerrop.
Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds lamm, som borttager världens synder.
Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret. Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.