Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.
—————————————
På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst, den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet—Hermione fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat—varsnade de en man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan, men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att härja i omgivningen.
Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma undan.
Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda levnadssätt.
Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt. Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem, icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om meningen med deras resa.
Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran, samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning, som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade medlemmar.
Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban—alla donatisters älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten—till de hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte efter slagna legionärer.
Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen, samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.
Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.