Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans grannskap.
- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.
- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för tillfället har bråttom … och även du bör skynda, ty där ser jag redan biskopen och klerkerna.
Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång.
Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.
- Var? frågade prokonsuln.
- Mitt emellan Aten och Korintos.
- Gå!
Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt, och genomögnade hastigt överskriften.
» … till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»