- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting. Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även i detta fall …
- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet!
Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd …
- Petros, hur vet du detta?
- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk skall hava tålamod.
- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det förtroende du visar mig.
- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina bevekelsegrunder? … Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det … och räddar du mig så, som jag vill räddas …
- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras …
- Säg högmod eller stolthet … orden göra ingenting till saken … då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du vill … ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa dig min tacksamhet med återtjänster.
- Jag kräver inga sådana … endast ditt förtroende. Med detta förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka. Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt, störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon vidare överlägga.