- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med denna fråga!
Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.
- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller dig. Huru väl, att jag träffade dig!
- Vad vill du mig?
- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande, att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig hårt för den minsta förseelse … och på detta konstverk satte hon så stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade bort … och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta läran … och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog på din bön förlåta mig.
Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes bön.
- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.
- Nej, gode broder.
- Jag följer dig.
- Jag blir dig evigt tacksam.