- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid förbliva det.

- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.

- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.

- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.

- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater; I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise. Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste av alla skiljemurar mellan människor—skiljemuren mellan rättfärdiga och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar, som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda, Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära? Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det, förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död, varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du, att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting! Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat; även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.

Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd, som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv. Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som, insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din tro till min, är således steget från tanken till den levande verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och uppenbarade.

Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap, som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar. Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus, när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad—ty här fann han sina mästare i dialektiken—så återvände han den andra dagen med nya bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en kristen platoniker.

Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först i framtiden skulle uppspira.

I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse. Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans, och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften, som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.

Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel, värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.