Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud, den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna kyrkan framvisade så talrika prov—skärande motsatser till de lugna, harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt mönster.
Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv, åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet, och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat, som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.
Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick, sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom? Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid. Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen, för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.
Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.
Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam. Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.
Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon icke övergiva den, huru osannolik den var.
Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.
Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.
Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad, som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och vördnadsfullt, sade:
- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit, och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så fogat, att jag råkat dig … törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?