Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.
- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia. Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv. Betrakta mig som din syster—som om vi hade ej endast samme himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ. Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!
Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!
Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv—i sin budoar, på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed de yttrades.
Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden. Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen, helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett visst spelrum—låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.
Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid varandras sida!
I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i Klemens' stora, vemodiga ögon.
Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför—men han önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika hårt som förut till sitt hjärta.
Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen, icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte. Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta, ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport, varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda blickar.
Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig, öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.