Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn, upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens' lockar och smekte systerligt hans bleka kind.
Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.
Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka hans hand. Hans önskan att äga en syster—hitintills den enda längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna—var uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig föreställt sig syskonkänslan så skön.
Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte den emellan sina.
Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna. Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka; men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren och oklanderlig.
Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och betraktade henne som en yngre syster.
Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett ord: han var fullständig hedning.
Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter, Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad styrka, när han hörde detta.
Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld, vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de gäster voro, som han emottog.
Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens, rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i Gud?