Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling.
Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet. Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt. För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och, om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen endast ett gäckande sken.
Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat.
Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var.
Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian- och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått Petros till fosterfader.
Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning. i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros.
Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för att söka Klemens.
De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.
De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda eller endera av dem bland de kristianer, som användes till byggnadsarbetet.
Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och frågade:
- Är du saker till det, varför man anklagar dig?