—Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han är din son.
- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag förnekar dem.
- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.
- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.
- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?
- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?
- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett hittebarn.
- Minnes du den.atenske slavens namn?
- Nej.
- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan du kallade dig Petros?