Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm, gick hon med slutna ögon mot randen av trappan.
I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet. Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet, som han ägde på fjärran kust.
ELFTE KAPITLET.
Likhuset.
Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.
Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen.
Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten metallspegel, en kam och två sminkburkar.
Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes innehåll—och Myro var mästarinna i toalettens konster—men hon måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var den bästa hon ägde, fällde hon tårar.
Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.
- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren, så lång dagen är!