Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände vem hon var och såg hennes upprörda utseende.
- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är ditt ärende? Jag skall frambära det.
- Nej, det vill jag själv göra.
- Hon skall själv göra det … Vi vilja själva göra det, upprepades av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna, och tjänarens röst hördes åter, sägande:
- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det.
- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga manteln på, så skall han följa mig, sade Myro.
- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans …
- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta, förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning. Säg honom det!
Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig.
Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig man av dystert utseende.