Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?
FEMTE KAPITLET.
Hermiones natt i templet.
En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen, som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där. En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade skatter.
Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan branterna.
Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier, leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten. Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:—
Låt oss återvända!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade:—Låt oss återvända!
Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad, varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla, som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad rädsla. Hon svarade:
- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du, min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.