De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens, det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten —att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att bryta mot sitt folks heliga lag.
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans önskan.
Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och avlägsnade sig.
Myro återvände till sin ensamma boning.
Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen. Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda offer, som ägnades de båda dödas skuggor.
Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det hus, där hon skulle finna honom.
Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer, men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla. Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap, satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.
Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina lockar.—Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan under nöjets larv.