Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon, flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.
Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.
- Vem är du som kommer? … Och vad vill du här?
Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.
- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?
- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här?
Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes av flera.
- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina ögon ett ont uppsåt.
- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack, det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som du förorsakat oss—mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och icke Hermione.
Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och slå honom till golvet.