Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta henne.
Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk sanslös i sina framilande väninnors armar.
Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till stället.
Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför bröllopshuset.
Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom i bröllopsvisor:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
TRETTONDE KAPITLET.
Dagen därefter.
Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun.
Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl knappast någon, till vars öra det icke nått.