Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat judarne fortsätta arbetet.
Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och övriga ceremonier.
Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var upphovsmannen till mordet på sin svärson—att sedan det på själva bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han, för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta ögonblicket, då mordet kunde förövas.
Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.
Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han deltog med vild iver i deras skri.
Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet.
Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra sitt samtycke.
Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly. I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros, vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet, infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus' omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg icke längre förmådde värna dem.
Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna. Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros och trogna tjänare, Aten.